Varför?

Varför var det ingen som sa nåt om att vi inte fick renovera?
Att vi gjorde fel?
Första rummet som vi renoverade var för ca 2 år sedan.
Ingen sa nåt.
Sedan renoverade vi sonens rum.
Flera av syskonen var & tittade på rummet.
Även svågern som sedan "skällde" ut mig.
Ingen sa fortfarande något.
Inte ett ljud om att vi gjorde fel.
VARFÖR?

Ja det kan man ju fråga sig & det har jag gjort sedan den dan i juli.
Har bett svågern om ursäkt för att vi renoverade olovandes. Det gjorde jag i juli när han var hit.
Men varför sa ingen nånting tidigare. Det är svårt att göra saker ogjorda eller hur?
Och det har funnits massor med tillfällen för att på peka detta.
När vi höll på att lägga nytt golv på sonens rum var han in & tittade på det vi gjorde.
Det han sa då var att det såg ju bra ut. Ett ypperligt tillfälle för att påpeka att vi gjort fel.
Ändå sa han inget.
Eller var det för att vi rörde fel rum?


Idag är ingen bra dag.
Gråter & känner mig värdelös.
Klarar inte ens av att få ihop middan, utan att klanta mig.
Ja en hopplös tung dag.

Hoppas att morgon dagen är ljusare.

Angående viktväkteriet

så fick jag mig en trevlig överraskning när jag klev på vågen igår.
- 2,4 kg på 2 veckor.
Belönade mig själv med en ny rosa klocka, ett armband på ur & penn( gjorde dagens goda gärning genom att köpa armbandet. Jag har gjort så att ett barn får vaccin under 5 års tid mot malaria. Kostnaden för mig 98 kr)
Och nya sockar på Lindex.
På Lindex stötte jag ihop med en expedit som såg lika förvånad ut som jag.
Min reaktion när jag såg henne. Oj vad hon var lik mig, en spegelbild, likt min dotter var det också & väldigt likt min brors äldsta dotter.
Ha ha det var min kusin som jag inte träffat på ca 10 år. Vi var nog lika förvånade bägge två.
Jag har aldrig tyckt att vi har varit lika men jag har ändrat mig efter igår.
Kusligt säger jag bara.
Men roligt att träffa henne.
Och ja jag for själv till stan igår.
Lämnade maken & yngste sonen hemma.
Jag ska kapa svansen av agorafobin,

Men herre gud människa ta dig i kragen

och gå vidare. Du har ju klarat det förut. Ja ungefär så har jag gjort för att komma vidare.

Glöm. förträng & lev vidare med livet.

Ja kanske därför det har tagit hel stopp för mig nu.



Hittar inte kragen för att kunna ta tag i den & gå vidare.



Jag har en utmattnings depression i grunden, posttraumatiskt stress syndrom (ptss),

berörings fobi & nu sedan i sommras panikångest.



Det blev helt enkelt för mycket. En arbetsträning som inte var genomtänkt, en jobbig graviditet,en svåger som kom för att tala igenom vårat hyres kontrakt men det slutade med att jag fick en utskällning. Jag fick veta att jag inte visade respekt för svärmor, vissa av makens syskon samt att (vi) jag hade renoverat olovandes samt att vi lovat att ställa rum till förfogande till vissa av makens syskon med familj.

Till saken hör att sedan vi bytte vånings plan med svärmor så har hela tiden ett rum varit "bokat" av en av makens bröder. Det rummet har varit hans så det har inneburit att fast rummet finns i vår lgh så har man bara pratat med svärmor om att komma upp på semestrar odyl. Vi har fått veta sist av alla att dom skall komma hit.

Sedan så har det sagts att man skall bara sova på detta rum MEN för oss har det inneburit att alla våra rum annvänds, vi skall vara 10 pers på en dusch & inget privatliv & en massa andra saker.



För ca 3 år sedan krävde jag ett skriftligt kontrakt där det skulle stå vad vi hyrde.

I det kontraktet står det att vi hyr alla rummen på 2 våningsplan & att pengar få tas från hyreskontot för att renovera. Vi fick även en hyreshöjning på 300 kronor för att få tillgång till broderns rum i våran lgh.
Det vi gick med på var att om husrum behövdes så skulle vi lösa det men inte att ett rum skulle vara okupperat hela tiden.

Ingen protesterade eller kom med krav. Ändå har det tydligen räknats med att detta rum skall tillhöra brodern med familj.



Så nu när vi behövde rummet & renoverade 2 rum på nedervåningen blev det fel & ramaskri bland vissa personer.

Och jag hade inte hållit mig efter kontraktet. Därav utskällningen & vi tvingades ställa ett rum tillförfogande för sommar gästerna.
Jag fick även veta att jag inte visade tillräckligt med hänsyn & respekt för svärmor hoppsan fel av mig men inget förtydligande om eller hur jag gjort/gjorde fel.
Sedan så hade makens syskon med familjer, särskilt 2 bröder med familj RÄTT att vara här.
Eller som svågern uttryckte det att det var deras rätt att vara här på semester.
Att deras mor är 82 år & har värk spelar tydligen ingen roll.
Eller vad vi vill spelar absolut ingen roll.
Eller att svågern som satte mig på plats inte visste hur det brukade vara på sommrarna, på påsk & på jullovet. Han hade inte alla fakta.
Eller att jag tyckte han var spydig när han kommenterade min graviditet.

För mig blev sommaren ett helvete.

Rädd att göra fel, vara på fel ställe vid fel tidpunkt, ett hem som invaderades, rädd för fler utskällningar. Rädd att jag inte visade tillräckligt med respekt för makens syskon med familjer & svärmor. Att ständigt gå på tå för kommentarer som inte var särskilt snälla alla gånger.
Att bara ta att när man är här på semester gör man på ett visst sätt.

2 syskonträffar snabbt efter varandra där bara vårat hyreskontrakt diskuterades & andras rätt att utnyttja vårat hem. Ett hus som skulle målas om på utsidan vilket innebar att vem som helst när som helst kunde komma inklivandes. Min sömn som försvann, sommargäster i 14 dagar & en fruktansvärd panikångest. En ångest som jag försökte hantera utan att visa andra. Samtidigt skulle jag klara av min arbetsträning det slutade med att jag hamnade på psyket.



Jag vill fortfarande inte träffa en del av makens syskon. Varför jag fick en utskällning vet jag inte riktigt. Jag vet inte om jag vill veta heller.

Ibland funderar jag över vad vissa tror att jag är för människa.

Jag & min man tar beslut tillsammans. Kanske dom tror att maken är en toffel & jag en arbigga som driver igenom vad jag vill. Utan att ta hänsyn om eller för andras känslor.

Det ironiska i denna kråksång är att om vi låtit bli att renovera broderns rum, ett rum som vi betalar för. Eller renoverat & låtit honom behålla rummet så hade detta inte hänt.



Eller att jag ifråga satt svågerns rätt att klampa in i vårat hem & skälla ut mig så kanske det inte hade lett till panikångest som sedan blev förväntans ångest, en personlig kris & självmords tankar.



Nu kanske du som läser detta tänker men flytta människa varför bor du kvar.

Eller kanske funderar du över varför jag reagerade som jag gjorde över utskällningen.

Ja jag funderar själv över varför det blev som det blev.
Jag har inget svar. Förutom att: nej jag vågade inte stå upp & försvara mig själv & min familj
att allt som hänt sedan i julas bara blev för mycket för mig att hantera & ledde till ångest.
( ett sätt för kroppen att försvara knoppen)


Vi bor egentligen där vi vill MEN jag skulle vilja bo här själv med familjen, så vi väntar på ett kontrakts svar på ett förslag som vi lämnade i september. Ett svar som vi inte verkar få för just nu är det ju inte nån brådska. Men till sommaren lär det brinna i knutarna.



Och jag har mått så pass dåligt så vi som familj har tagit ett beslut om att vänta tills jag mår bättre innan vi tar tag i eländet.

Jag blir så frustrerad & arg

Bra överskrift men det stämmer.
Vårat hem är en allmänn egendom.
Fast vi har låst så är det bara att ta en nyckel låsa upp & gå in.
Om man vill låna en bok, spela bordtennis, titta på tv eller låna husgeråd.
Vi har aldrig gett tillåtelse till detta.
Hur man ursäktar sig.
Jag trodde att det gick bra att bla bla bla.
Nej det går inte bra.

Jag går inte in i andras hem & lånar saker när dom inte är hemma.
Jag tar inte en nyckel & låser upp fast jag vet vart nyckeln finns.

Varför, det kallas RESPEKT för andras saker & RESPEKT för andras hem.
Eller är det okej för att vi bor i samma hus som svärmor.
HALLÅ, vi är 2 separata hushåll!!!!!!!!
DET ÄR INTE OKEJ. DET ÄR MITT HEM. VÅRA SAKER. INTE ALLMÄNN EGENDOM.

Eller är inte vår familj värdig respekt?

Att inte finnas längre..........

så svårt att förstå att vi har träffats för sista gången.
Sist jag träffade dig var i sommras du var dig lik. Bullrig & glad kommenterade min bulle i ugnen.
Du sa roligt att se att ni inte glömnt bort hur man gör.
Men du tänkte "skälla" på mamma för att hon inget sagt.

Alla gånger jag suttit barnvakt till dina barn, mina kusiner.
Gånger vi pratat. Jag minns när vi firade din 30 årsdag. När ni gifte er, buset vi gjorde.
Jag tror att du fått ro. Att du fått träffa mormor & dina syskon igen.
Jag kommer att sakna dig........
Ska ta hand om mamma & stötta henne så gott jag kan.
Jag lovar..........

Vi ses nångång morbror

Jaha så har jag tagit ännu ett steg mot att våga leva.
I dag var jag , maken & yngste sonen på kurator samtal på psyk.
Vi går i par terapi där sedan jag blev inskriven på avd 61 pga panikångest attacker, personlig kris. Detta var den 19/9 2008 & den 20/9 2008 på morgonen föddes yngste sonen.

Sedan efter samtalet så gick jag i sällskap med min syster på vv.
Inskrivnings vikt 102,8 kg. OTROLIGT
Jag har ökat massor i vikt sedan sonen föddes!!!!!!!
Ja men det är bara att bita i det sura äpplet & göra något åt detta.

Mitt mål ATT VÅGA LEVA

Igår gjorde jag något som jag skulle ha gjort oftare. Jag höll om min lillasyster, var bara nära henne en stund & jag berättade hur mycket jag älskade henne.

Jag har 2 lillasystrar & 1 storebror.
Dom har en speciell plats i mitt hjärta & i mitt liv.

Jag är glad & tacksam över den relation vi har till varandra. Den är speciell.
På samma sätt som mina syskon är speciella & unika.

Jag är som sagt 4 barns mor med allt vad det innebär. Skola, träningar, matcher, läxor, kompisar mm listan kan göras lång.